Mycket text! Graviditeten..

Som jag även skrev så höll min irritation i någon timme bara här om dagen. Skämdes lite på kvällen för det var ju absolut inte meningen till nå "tyck-synd-om-mej" inlägg som jag sedan i efterhand märkte och insåg att det verkligen verka som. Så allt det tar jag tillbaka.
Tänkte dock ta och skriva lite om den jobbigaste tiden i mitt liv. Min graviditet.

För det första nyheten om min graviditet lite som ett slag i ansiktet på oss. Det var inget som vi räknat med eller ens funderat på.
Det började med att jag var att jag alltid var trött, även om jag sovit en hel natt så var jag lika trött när jag vakna. Mina bröst växte men det blev jag bara glad för :p hade inte direkt på tanken att jag kunde vara gravid.
Jag och Anna var som vanligt ute och festade varje helg. Självklart var det roligt men jag var inte riktigt lika eggad som vanligt vilket också  var skumt.
Haha, minns hur Anna bruka driva med mej om att jag skulle vara gravid.
  Aldrig heller, tyckte jag. Ack så fel man kunde ha ;p
Men jag var aldrig orolig för att det skulle kunna vara så då jag hade gjort några graviditetstest lite då och då. Efter jag hade p-stav i många år så har jag bara haft för vana att göra ett test lite då och då. Och som vanligt så var det negativt.
Men så en dag så bestämde jag mej för att jag ville få igång men menstruation på medicinsk väg så jag slapp göra dessa gravtest för jämnan. Bara för att vara helt på den säkra sidan gjorde jag ett sista gravtest dagen innan jag fått tid på Druvan. Negativt, gött!
På druvan gick allt som smort och jag fick den hjälp jag var dit för att få men precis innan jag ska gå så slänger barnmorskan en blick på gravtestet (fick även göra ett där) som låg brevid henne och utbrister.
- Men du är ju gravid, du är ju jättegravid!

Öööööööööh???!!! Allt stod still i mitt huvud. Hur fasen var detta möjligt??! Iaf minst två gravtest hade jag ju gjort den senaste tiden.
På väg hem från barnmorskan gick det tusen tankar i mitt huvud samtidigt som allt stod stilla.
Abort.. Vill jag ens ha barn? Abort... Vill Markus ha barn... Abort.. Abort. Japp, så måste det bli.
Jag hade inte hunnit tagit en cigg den dagen men jag tog upp mitt ciggpaket och tog ur en cigg, en right menthol men av någon anledning lade jag tillbaka den i asken och slängde sedan asken i närmsta tunna. Jag började må illa av bara tanken på att ta ett bloss just då.

Jag kom hem, Markus låg i soffan och sov. Mitt hjärta bulta i 10 000 km/h. Totalt livrädd var jag.
Väckte honom och satte mej brevid honom i soffan. Men jag var så feg att jag vände mej om, vände mej mot väggen. Vågade inte se hans ansiktsuttryck när jag berätta;
- Jag är med barn...
Det blev någon tyst minut. Men underbar som han är min älskade så bara höll han om mej när jag satt där full av förtvivlan.

Vi diskuterade saken fram och tillbaka men jag hade väl redan bestämt mej för abort.
Exakt en vecka senare så hade jag fått en tid för ett ultraljud.
Detta ville jag gå på själv så Markus fick stanna hemma, Allt kändes helt lugnt. hade haft en vecka och tänkt på saken så jag kände mej helt säker.
Pratade men barnmorsan innan ultraljudet och var lika säker på att jag skulle göra abort som att jag heter Lilie Heldine Elise . Låg på en säng under ultraljudet och kolla in i väggen. Efter någon minut vände jag på huvudet och började sedan kolla på skärmen.
Där!! Där var hon, vår Aya. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla tårarna borta. Mitt huvud bara snurra..
Efter undersökningen bad en barnmorska mej att fylla i lite papper inför den kommande aborten.
Men jag blev helt stel.. Det var ju en bebis på skärmen.. Inte alls som jag trott..
- Hur går det Lilie? Är du verkligen helt säker på detta?
Jag brast ut i gråt.
Jag visste inget just då. Allt bara snurrade för mej. Fick höra att jag var i 10+4. 10  veckor och 4 dagar..
Barnmorskan bad mej tänka över allt än en gång och sedan höra av mej.

När jag väl kom hem berätta jag allt för Markus så blev denna panik istället till en stor glädje. Det var ju en liten bebis på skärmen. Vår bebis.
Vi bestämde oss, i november skulle vår bebis komma.

Lyckan var total och vi berätta för de som står oss närmast. Markus älskade att berätta för folk att vi väntade barn, han var så stolt :)
Jag dock, jag var livrädd. Drog mej för att berätta det. Det blev ju inget bättre av folks kommentarer heller, "GRATTIS MARKUS! men Lilie, är du säker?"

Mitt självförtroende dog sakta men säkert ut. Jag blev större och trivdes inte alls med mej själv.
Jag hade svårt att se något positivt i allt som skedde. Folks liv levde vidare medan jag fick snällt sitta hemma på arslet och bara vänta..
Jag har alltid gjort precis som jag vill, vare sig det är bra eller inte men nu för första gången kunde jag inte göra de.
Folk skulle av någon skum anledning snacka förlossning, spädbarnsdöd och allt där till med mej hela tiden. Och det undrar jag över fortfarande, hur kan folk ens komma på tanken att prata om spädbarnsdöd med en gravid eller en småbarnsmamma???!





Ju mer tiden gick desto sämre mådde jag, mitt humör var hemskt och jag förstår att Markus kanske inte alltid var så glad över att komma hem från Norge. Jag svor och grät jämt. Bara av att jag gick förbi en spegel här hemma kunde göra så att jag blev liggandes i soffan i timmar och bara grät.
På helgerna var det nog nästan värst. Jag kunde sitta på facebook och se hur folk gnällde över att de inte hade någon förfest att dra på medan en annan satt i soffan och bara önska jag hade just de problemet istället för förvärkar och ont i kroppen.

Vi var iväg på en föräldragrupp en gång under graviditeten. Under de 2 timmar som vi var där blev jag illamående av allt hyckleri. Där satt vi ett gäng av gravida med våra respektive. Jag kunde se hur ont vissa hade när de satt på sin stol och hur jobbigt de hade att andas i vissa lägen osv. Men ändå satt de där varenda en och prata om hur livet dansa på rosa moln. Allt var underbart och helt perfekt.
JÄVLA BULLSHIT!!
Jag orka inte vara tyst i vanlig ordning så jag berätta hur jag kände de. Att allt var hemskt.. Självklart fanns det ljuspunkter som när man kände sparkar och att det verkligen var ett liv där inne men i det stora hela så var allt botten.
Blickarna jag fick av de andra i rummet.. Oj, oj.. Det var en tjej som såg lättad ut efter mitt utbrott. men den som var mest glad var nog barnmorsan.

När jag skriver detta så vet jag ju självklart att det finns de som trivs i sin graviditet och älskar det. Men jag gjorde det inte. Tycker även att det borde pratas mer om att man får hata det. Man får tycka att allt är skit. 9 månader är lång tid och jag vet att tanken
"är det något fel på mej? kommer jag verkligen kunna vara en bra mamma om jag tycker så illa om detta..?"
Den borrade verkligen in sig i mitt huvud  och mitt hjärta när alla andra verka må så bra och älska sin mage så otroligt..

Tack och lov så släppte all denna panik och detta hat den veckan som jag hade gått över tiden. Den veckan var den bästa under hela graviditeten tror ja. Vi visste att allt snart var över och att vår flicka snart skulle ligga i vår famn. Jag undvek att träffa folk då de flesta bara fick mej till att må dåligt och vi tillbringade dagarna tillsammans jag och Markus och bara myste.

Men det finns allt personer som alltid fick mej till att må bättre. Anna, Sofi, Lina och Linda. 3 av er var i samma sits som jag och Anna bara är som bara Anna kan vara.
Men Tack!

Och självklart, Markus & Bure. Ni som jag älskar över livet själv.